För de flesta, är det just nu, tidig morgon.Men inte hos mig, nej det är fortfarande natt. Har inte ens kunnat somna i kväll, då det inte är helt lätt att slappna av, när manm är full av ångest......dödsångest! Det känns som hjärtat slår ett slag varannan sekund....knappt det. Tanken går till de mmånga filmer man sett med en person i en säng, på hjäärtintensiven, eller under en operation, då en sköterska plötsligt säger "50/40...sjunkande!" hjärtövervakningsapparaten, börjar, låta pip..pip..pip en stund för att sluta i ett långt streck baraSköterskan, ropar, "vki förlorar henne!" Läkaren tar fram paddlarna, och säger, "laddar... clear!" Patientens kropp studsar upp vid defillibreringen.....fortfarande står ekg-kurvan still på en punkt, precis som hjärtat, och doktorn säger lågmält, "tidpnkten för döden är..e.tt klockslag då ja. För så har ressigiören sagt. I mina tankar utspelas detta scenario,  på, min stads sjukhus, och patienten är JAG. Vem kan slappna av och somna då? Inte jag alla fall.Så, vad tror ni jag gör då? Jodå, kliver upp igen , och försöker tassa tyst för att inte väcka den sovande sambon, sätter mig vid datorn, blandar till en treo(inbillar mig att blodet ska cirkulera lättare då.) Tänder en cigg(Det höjer blodtrycket ju)Sedan hoppas jag att hjärtat ska orka håla blodcirkulationen igång, och att lungorna ska klara ta in syre, transportera det till blodet, så att miin kropp blir ordentligt syresatt. JA,jAG VET, att jag är en  idiot, som inte slutade rökasamma dag jag fick diagnosen KOL!! Visst har jag gjort otaliga försök att sluta röka.... alla misslyckade. O ch nu, tycker jag knappast det är lönt med fler misslyckade  slutarökaförsök. Det är ändå försent. Ingen bryr sig heller, har inga barn, som kommer, kramar om mig och säger, "älskade mamma, försök en gång till, vi stöttar dig, och vi behöver dig!"